Farnbojantan

Alltså jag börjar ibland fundera på om jag har gjort nått dumt. Eller har jag gjort nått halvbra mot nån. Nä jag kastas mellan hopp å förtvivlan hela tiden så jag blir nästan galen. Jag saknar nån ibland å ibland så saknar jag nån annan å ibland så saknar jag nån ytterligare. Men en av dessa är mitt barn å hon kommer jag aldrig att sluta att sakna. Men vad jobbigt det blir när man kommer till en punkt i livet där man vill å behöver stanna upp för att försöka finna sej själv. Där är jag nu å.. funderar gör jag men.. vad kommer jag fram till. Jo att jag måste försöka fånga dagen å göra nått bra av den å inte jämt vara så rädd å fundersam. Kanske våga lita lite mer på folk i min omgivning.. men jag vet att jag är alldels för skeptisk mot folk å saker å det är inge bra. Vissa puschar på mej i mitt beslut medans andra hjälper mej att vända å vrida på saker till både det bättre å det sämre. Dom menar hur det än är så är det mitt beslut å jag gör som jag vill. Medans det kan kännas som nån tycker att man är dum å får skylla sej själv om man gör fel val. Jaja det är mitt liv å dom som stöttar är nog bättre vänner som tycker att jag får göra som jag vill trotts att jag beklagat mej ibland. Bara jag är glad så är dom glada =)